Det var lördag. Åttaåriga sonen skulle på kalas klockan tre och inte hade vi fixat present. I normala fall skulle vi ha stressat ner till stan, letat parkering, skyndat in på en leksaksaffär, inte hittat något bra, men tagit någon plastsak för 50-100 kr och åkt till kalaset. Men nu hade klockan blivit så mycket att vi faktiskt inte skulle hinna till leksaksaffären. Skulle jag bli tvungen att lämna sonen på kalaset utan present? Eller skulle han kanske inte kunna gå på kalaset? I desperation började jag söka med blicken för att försöka hitta något som skulle kunna se ut som en present.

Jag hittade en Harry Potter-dvd som vi köpt på Konsum och sett en gång. Inför barnens förvånade miner slog jag in den och så var vi på väg. Vi hann i tid till kalaset och jag svor att jag aldrig skulle vara så sent ute igen att jag inte hann köpa present… tills jag började tänka efter. Jag slapp turen till leksaksaffären och födelsedagsbarnet fick en fin present. Varför gör jag inte så här jämt?

/Tobias – Hemskänkt